"Detta är slutet på en epok." Hilbert Björkdahls ord när vi i måndags tog ner skylten som man gick under för att komma till Hvetlanda Boule Clubs banor.
-Jag var med när banorna byggdes i början av 80-talet och är med nu när de tas bort också. Då var kommungubbarna glada över att här blev något fint istället för det kärret som låg här innan, säger han med en blick ut över området.
.JPG)
Med hammare, skiftnyckel och kofot i högsta hugg var vi 8 man som hjälptes åt att ta ner staketet som gick runt boulebanorna. Jag lyckades, klantig som jag är, att få en och en annan planka på tårna och riva upp några sår på händerna, men det gjorde inte riktigt lika ont som tanken på att platsen där jag i stort sett vuxit upp snart är helt borta. Här har folk sett mig växa och åldras precis som träden gjort, som planterades för att ge skugga under de varma sommardagarna. Det var också här jag i den tidigaste delen av mitt liv fick smeknamnet "Eskilstuna", då Reino hörde fel när pappa skrek att han fått en dotter som skulle heta Jessica Elisabeth Johansson. "Eskilstuna, ska hon heta Eskilstuna??" Ja, sen har man fått höra det ett par gånger.
.JPG)
Ikväll var det den absolut sista träningen på dessa banor. Till nästa vecka flyttas träningarna in till hallen. Nu har vi fått 14 dagar på oss att flytta på det som ska sparas. På lördag plockas grejerna och kiosken ihop. Taket ska ner monteras och boden ska tömmas. Till nästa år blir det en ny plats, nya möjligheter och nya minnen.
