Namn: Lars Falk
Klubb: Nobel Pétanque
Klot: La Boule Bleue Prestige Noire
Sponsor: Nina, min fru.
Vad fick dig att börja spela pétanque?
Det var en process över ett par år. Jag bodde i Åkarp. Under en cykeltur med vänner till Malmö råkade vi passera något som såg väldigt trevligt ut. Vi stannade och tittade och frågade vad det var. Det visade sig vara SM i Boule (1980). Vi blev intresserade men hittade bara träklot i butikerna. Vi spelade med dessa på parkgångar och med hemmagjorda regler. Det blev flera prestigefyllda tävlingar med grannar och inbjudna vänner.
Några år senare fick vi besök av en väninna och hennes franska pojkvän. De berättade att en klubb skulle startas i Åkarp och vi blev inbjudna till något de kallade Boulens dag. Vi gick dit, blev kort därefter medlemmar (Lillens vänner, 1984) och beställde riktiga klot från Frankrike. Det som gjorde störst intryck den gången var lunchpausen. De två krögarna Alain Lemaire och Guy Perche gick till sina bilar och hämtade fram vin och tilltugg, bland annat stora hjul med brieost. Det gjorde intryck på mig! Jag blev väldigt imponerad och kände att detta var något i min smak. Ganska snart kom jag ut på tävlingar. Norbert Robles och Renato Dominici guidade mig i teknik och taktik. Det var i första hand ett trevligt umgänge i tävlingsform. Fortfarande tycker jag att ett trevligt umgänge är en viktig beståndsdel, även om viljan och förmågan att vinna är en lika viktig ingrediens. Varje sommar spelar jag VM (Venmästerskapen), en tävling som anordnas av Norbert Robles, för vänner som gillar god mat, trevligt umgänge och att vinna matcher.
Vad tycker du om det gångna året (2019)?
Det som är avgörande för hur ett år bedöms är resultaten.
För egen del spelade jag ovanligt lite, Äggcupen, Hedebo, två starter i SM, Fehrman och København Åben.
I Hedebo och KÅ spelade jag med Ned Carter och Robert Bergman Carter. För andra året i rad gick vi till A-slutspel i Hedebo. Det kändes riktigt bra. I KÅ slog vi de båda meriterade norska damerna som senare sågs i Sweden Invitational. Det var väl det mest minnesvärda under året. Ett par andra matchsegrar kändes också bra. Det finns alltid vissa matcher som känns viktiga att vinna!
Nationellt tycker jag mig se att den svenska eliten hela tiden blir bättre, men att det fortfarande fattas något i slutfasen av mästerskapen. En bättre mental förberedelse och coachning kunde kanske behövas, likaså kan det taktiska tänkandet utvecklas. Jag följer detta med stort intresse.
På internationell nivå gläds jag över att Frankrike börjar få tuffare konkurrens. Diego Rizzis framgångar gör mig glad. Tillsammans med duktiga asiatiska och afrikanska utmanare lyfts sporten.
 |
| Lasse in action! |
Bästa tävling?
Eftersom jag tävlat så lite i år, kan jag inte göra en rättvis bedömning. Hedebo är min personliga favorit. Intressanta banor och roligt motstånd.
Roligaste tävling?
Den roligaste tävlingen är den man vinner. Det var ett tag sen. Fehrman var en ny bekantskap för året. Det var en mycket trevlig tävling. Bra motstånd och luriga banor. Den ligger helgen före Travemünde, så många ser nog den som ett bra tillfälle att spela samman laget inför den stora drabbningen.
Bästa pètanquespelaren genom tiderna (Sverige)?
Jag har flera favoriter. Zabbar Neang och Jonas Jacobsen måste nämnas. Deras toppar har varit höga och stått sig tämligen länge över tid. Det har många gånger varit en njutning att se dem spela.
Bästa kvinnliga petanquespelaren genom tiderna (Sverige)?
Här känns det lättare. Christel, Lotta, Eva med flera får ursäkta, men Jessica Johansson är toppen.
Bästa pètanquespelaren genom tiderna (världen)?
Min favorit har alltid varit Christian Fazzino. Han är magisk. Hans chaplinlika gång och luriga småleende kan bedra. Han är ingen clown. Han är en lysande taktiker med oslagbar koncentrationsförmåga. Det är fortfarande ett rent nöje att se honom spela.
 |
| Far och son Carten med Lasse Falk under Hedebo Open |
Bästa Nordiska laget?
Danskarna har ofta något att komma med. De kan visa prov på en fenomenal mental styrka, som väger upp tekniska brister och taktiska felval. Jag kommer att tänka på Madagaskar-VM, när deras läggare räddade dem gång efter gång efter missade skott. Anders Erlandsen har inte mycket till sving, kloten är hela tiden framför kroppen, men hans lägg stannade ofta vid lillen, och det på de mycket svårspelade banorna. Hans höga lägg i den miljön visade på betydande mental styrka, helt utan den annars naturliga rädslan för att misslyckas. Försiktighet är en farlig ingrediens på den nivån. De är ett gäng unga spelare i Hedebo som börjar bli samspelta och riktigt farliga.
Lag Joachim Andersson, Jessica Johansson och Rickard Nilsson, så synd att de inte får spela öppen trippel i internationella tävlingar!
Det finns massor av duktiga individualister runt om i Sverige, men riktigt bra lag?
Din bästa egenskap?
Min medvetenhet om mina begränsningar.
Din högsta poäng i precisionsskytte?
Det har jag aldrig testat. Jag kan skjuta hyfsat, när jag har fått min vårdos av träning, men det ska vara i en matchsituation, när koncentrationen förstorar upp målet till flerdubbel storlek och känslan är att jag kan välja mitten eller sidan…
Vem är den skönaste medspelaren du spelat med?
Det är den i mitt lag som just ska kasta sitt klot. Den känslan är grundläggande för framgång. Annars vill jag nämna Norbert Robles, Eric Svensson, Jonas Jacobsen och alla i min familj.
 |
| Lasse, Andreas och Carina |
Din favoritposition?
Mittspelarens position är alltid inspirerande. Då har du oftast kontroll över omgångens taktiska brytpunkt, fortsatt offensiv eller skifte till defensivt spel. Inte sällan handlar det om lagets två eller tre sista klot. Det är då det intressanta börjar.
I dubbel har jag alltid gillat att lägga, att locka ut motståndarnas fyra första klot och därmed servera medspelaren ett bra läge. Det är härligt!
Roligaste segern?
Den första segern är alltid bäst. När Jonas Jacobsen och jag vann dubbeln i Rövarecupen någon gång på 90-talet, var det en fin upplevelse. Det var första gången för både Jonas och mig. Jonas var nervös och missade en hel del skott i finalen, men mina höga lägg firade triumfer på den mjuka men steniga banan. Vi slog Stefan Ståhl i finalen. Han var en aktad spelare på den tiden. Hans medspelare, som jag inte ska nämna vid namn, behärskade inte banan, så Stefan tvingades byta till lägg och därmed var deras starkaste vapen eliminerat.
Vilket SM tyckte du var bäst?
Jag minns gärna de SM där mina barn skördat segrar. Själv brukar jag åka i 1/8-delen, när det går bra.
Familjens första SM-guld kom i Borås 1996, när Arvid vann juniorfinalen tillsammans med Martin Skärbäck och Anders Rubin. På motståndarsidan stod en snopen Jimmy Löf, som redan då var en mycket duktig spelare.
Nästa gång var i Eskilstuna 2006, där Tea vann miniortrippelfinalen tillsammans med Lisa Nilsson och Frans Oredsson.
Under SM i Växjö 2009, var jag ledare för en hop framgångsrika nobeljuniorer, tolv ungdomar i skiftande åldrar. Vi åkte hem med lika många medaljer. Första dagen inleddes medaljskörden med finalmötet i JMIXD, där Tea och Sigge mötte Fenja och Thor, alla fyra från Nobel. Det var en bra vecka! Samtidigt med frukostar, middagar, inhandling och ordningsmannaskap på vandrarhemmet hann jag själv med att spela några oförglömliga matcher. Jag har ett gott minne för gamla matcher, speciellt om det handlat om sköna skalper.
Går utvecklingen framåt i svensk boule eller har den stannat av?
Kvalitativt går bredden definitivt framåt. Det är tydligt på SM. Evenemanget har krympt i deltagarantal, men alla kommer betydligt bättre förberedda än förr.
Eliten är mer svårbedömd. Hur skulle Anders Larsson och Bengt Månsson stå sig idag, förutsatt att de var tränade och laddade? Det kan ingen svara på.
Du har ju spelat boule i över 30 år. Var boulen bättre förr?
Det tror jag inte. Jag var bättre förr. Det finns en fara i att vi gamlingar förväxlar vår egen utveckling med sportens allmänna utveckling.
Någonting om dig som ingen av boulespelarna redan visste?
Nej, vet några över huvud taget vem jag är, då får jag vara nöjd.
Har du alltid haft Nobel Pétanque som klubbadress?
Nej, det började med Lillens vänner i Åkarp 1984. När äldste sonen Arvid och hans juniorkompisar behövde en klubb, som kunde ge dem bättre stöd, trodde vi på Nobel. De hade en klippa i Lasse Bergh, en ny stor inomhushall och ordnad ekonomi. Nina och jag följde med av bara farten. Vi har varit kvar i Nobel med undantag för ett år i La Boule D’or. Det är en trevlig klubb på många sätt, men vi gick tillbaka till Nobel året därpå.
Vem är Mohammed Ghettas?
Det vet väl alla? Han är en legend, 81 år, kan fortfarande med lätthet sitta och lägga, har en språkfantasi utöver det vanliga, bär understundom turban, inte alltid domarnas favorit, retar gallfeber på en del och är älskad av andra. Han kan fortfarande spela och borde vara en inspiration för alla som uppnått mogen ålder.
 |
| Lasse in action. |
Blivande ambitioner inom boulen?
Jag vill komma i form och få känna njutningen av att vinna några matcher mot kvalificerat motstånd. Dessutom vill jag slå Nina, när vi går ut på trottoaren och spelar om disken.
Vilken pétanquespelare har imponerat mest under 2019?
Småbarnsmamman Jessica Johansson vann den öppna singeln under SM. Det måste nog vara årets mest imponerande bedrift! Det sägs att hon ammade under pågående match, men det kan väl inte vara sant?
Ditt drömlag?
Ibland kan jag drömma om att få spela med två riktigt bra skyttar som stannar på skotten. Då ska jag vara läggaren som lägger den först kulan tillräckligt långt från lillen, för att motståndarna ska vara helt ointresserade av att skjuta. Man har sett Robineau i den rollen.
Vilka bildar du lag med under 2020?
Om det blir SM-tävlingar ska jag spela mixdubbel med Nina.
Med Ned Carter och Robert Bergman Carter ska jag spela Hedebo och KÅ, förutsatt att de tävlingarna blir av. Det kan bli mer. Just nu ser det ut att bli mindre.
Idolen är?
Christian Fazzino.
Meriter?
Mina främsta meriter är förmodligen mitt förflutna som ungdomsledare i Nobel. Kört buss kors och tvärs genom landet, fixat med boende, mat, regnkläder, klubbmärken o s v. Försökt entusiasmera, berömma, vägleda och beskydda. Ingen som inte har försökt, vet hur svårt det är att hitta på roliga övningar varje vecka till den återkommande träningen, övningar som inte innebär stillastående väntan, utan ständig aktivitet. Där lärde jag mig mycket av Arvid, som hade uppdraget före mig.
Lasse om Joachim:
Du har stor betydelse som organisatör. Din framgångsrika klubb har en utstrålning av professionalism. Du är en hederlig försäljare av klot och annan utrustning. Din framgång och dina meriter talar för sig själv. Det är kul att se dig spela.
Jag har funderat över betydelsen av ditt förflutna inom friidrotten. Det finns något i dina förberedelser inför varje insats, som får mig att tänka på friidrottares rutiner. Jag kan tänka mig att din personliga träning också har sådana moment. Vår sport handlar så mycket om det mentala, att hålla fokus, att tro på sin förmåga, men också att kunna slappna av, att vila och hushålla med energin. Det liknar väldigt mycket en friidrottares tävlingsmiljö, vad t ex höjdhopparen gör strax före hoppet, efter hoppet och kanske framförallt under den långa väntan mellan hoppen.
Joachim om Lasse:
Lasse är en helt underbar snubbe. Alltid glad och otroligt trevlig. Spelat boule så länge jag vet. Hela familjen spelade under stora delar av -90 talet då nog Laban (Arvid ”Laban” Falk) syntes som mest. Ja har stor respekt för Lasse. På många olika plan. Väldigt kunnig och opartisk. Jag gillar det. För mig, en väldigt stor människa.
Tack för intervjun Lasse.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar